Fredrik Ruben, affärsområdeschef på Tobii Dynavox och Susanna Laurin, VD Funka anser att tillgången till kommunikationssätt och AKK inte är likvärdig i Sverige.
De skriver bland annat:
“Tusentals barn i Sverige kan inte kommunicera med omvärlden. De kan inte berätta för sin mamma att de tycker om henne, de kan inte uttrycka att de är sugna på glass, de har inte förmågan att delta i ett samtal med sina syskon kring matbordet. Deras brist på talförmåga kan bero på en CP-skada, autism, Retts syndrom eller annan fysisk eller neurologisk nedsättning. Deras tystnad är inte frivillig, inte heller nödvändig.”
Skribenterna hänvisar till en undersökning av företaget Arthur D Little från 2017, som visade att det finns stora skillnader mellan olika kommuner vad gäller hur mycket resurser man lägger på AKK. Enligt uppgift är kostnaden per person exempelvis sex gånger större i Stockholm än i Skåne och 18 gånger större i Stockholm än i Blekinge. Man menar vidare att detta är en konsekvens av stor variation i kunskap och bristande säkerhet i att vägleda de som förskrivs tekniska kommunikationshjälpmedel. Det handlar inte om ovilja, men innovationstakten är snabb och de yrkespersoner som arbetar runt personer som behöver AKK har inte möjlighet att uppdatera som om vilka hjälpmedel som finns.
Ett positivt steg i rätt riktning är Socialstyrelsens nationella kunskapssatsning med fokus på AKK och ungefär hälften av Sveriges kommuner har erbjudit kompetensutveckling inom AKK till personal inom daglig verksamhet. Fortsatt kunskapshöjning är enligt debattörerna nödvändig.
Håller ni med Ruben och Laurin? Ges ni som förskriver hjälpmedel tillräckliga möjligheter till kompetensutveckling?
Funktionshinderområdet är sedan förbundsmötet 2017 ett av Svenska Logopedförbundets fokusområden.
De tysta barnen förtjänar en röst – oavsett var de bor
Socialstyrelsen 2018: Insatser och stöd till personer med funktionsnedsättning
Diskussion