Kajsa Lamm Laurin har lång erfarenhet av att arbeta med barn med ätsvårigheter och delar här bl.a. med sig av sina tankar kring varför det är viktigt att lyfta ätandet vid autism, varför ätsvårigheter bör benämnas som just ätsvårigheter och vad hon önskar av framtida insatser.
Kajsa, som är logoped och Master of Medical Science, tycker att det är viktigt att prata kring ätande och autism eftersom det ibland inte har uppmärksammats tillräckligt. Forskning visar att upp till 90 % av barnen med autism har svårt med sitt ätande och Kajsa anser därför att ätsvårigheter kan ses som ett kardinalsymptom vid autism. För föräldrar som skäms över att de har svårt att få sina barn att äta vill Kajsa betona att ätsvårigheterna har sin grund i barnets autism och inte i föräldrarnas bemötande. Hjälper vi även föräldrarna att se att barnets ätsvårigheter inte beror på en ovilja att äta kan en del av ångesten kring ätandet försvinna. Det är då lättare att fortsätta med förändringsarbete. För Kajsa är det viktigt att ätsvårigheter benämns som just ätsvårigheter, och inte som ätovilja. Om vi tror att barnet inte vill äta kommer vi att försöka förändra barnet, med exempelvis regler och belöningar. Om vi istället har utgångspunkten att det i botten handlar om en oförmåga att äta försöker vi istället att träna den förmågan.
Vad gäller orsaker till ätsvårigheter hos personer med autism vill Kajsa betona att ätande är en komplex förmåga. Är det svårt att tolka sinnesintryck är det naturligt att smak-, lukt-, hörsel-, syn- och känselintryck påverkar ätandet. Även förmågan att känna igen och tolka signaler inifrån den egna kroppen är troligen påverkad vid autism, vilket även det bidrar till ätsvårigheter. Något annat som är vanligt vid autism är förstoppning, vilket ofta medför smärta och illamående, som i sin tur ger en aptitdämpande signal till hjärnan. Har man ont i magen sänds signaler till hjärnan att inte äta och då försvinner aptiten, och med den motivationen att äta.
När Kajsa gör en bedömning försöker hon alltid att göra hembesök tidigt i kartläggningen. Hon ser även till att ta en så heltäckande anamnes som möjligt där föräldrarna även får berätta om vad som har fungerat och fungerar nu. Därefter gör hon listor över det barnet äter genom att gruppera detta utifrån olika parametrar såsom konsistens, smak osv. Hon försöker sedan hitta gemensamma nämnare i det som fungerar för att se vad som går att utveckla. Även livsmedel barnet inte äter brukar hon kategorisera, och undersöka hur barnet hanterar. Den utredningen säger något om barnets förmågor och var behandlaren behöver börja arbeta.
Kajsas utgångspunkt är att vi alla äter på det sätt som vi klarar av. Det är den vuxnes uppgift att servera och hjälpa barnet att äta så varierat och brett som möjligt. Det är även vuxenvärldens uppgift att se till att barn får vara sig själva. Kajsa har därför funderat mycket över huruvida vi ska träna ätandet hos barn med autism, som ofta har ett selektivt ätande. En smal kost kan innebära att barnet får i sig för lite energi eller för lite näring och klarar barnet inte att äta nya saker kan det bli ett problem. Om det däremot är ett barn får i sig tillräcklig näring för att växa och orka med sin dag, och vars mage fungerar behöver vi fundera över om barnet är betjänt av träning eller om ätandet kan få vara som det är. Kajsa betonar att lyckade insatser kan se ut på väldigt olika sätt: i vissa fall att lyckas locka barnet att delta i matlagning eller bakning och faktiskt smaka sådant det tidigare inte smakat, och i andra fall att avsluta ätträningen för att istället prioritera andra utvecklingsområden såsom språk, skola eller liknande.
I framtiden önskar Kajsa att föräldrar till barn med autism får information tidigare än i nuläget, exv. genom föräldrautbildningar. Hon hoppas att föräldrar får lära sig att tidigt bredda barnets repertoar av matvaror vad gäller smak, konsistens etc. Hon önskar även att de görs medvetna om att det tar lång tid att förändra någons ätande, att förändringen bäst sker i små steg och att man inte bör ta bort det som fungerar innan man har ersatt det med något annat. För att kunna stötta föräldrar behöver bl.a. logopeder komma in tidigare kring barn med autism och gärna inleda med fråga föräldrarna hur det känns för dem att äta med sitt barn och inte bara hur ätandet rent faktiskt fungerar.
Kajsa vill rekommendera logopeder som arbetar med autism att gå utbildning i SOS (Sequential OralSensory Approach to Feeding), vilket hon arbetar mycket utifrån. Utbildningen kan hjälpa logopeden att få ihop hela bilden av barnets ätutveckling och genom dess tydliga modell få föräldrar att identifiera var i ätutvecklingen barnet befinner sig.
Kajsa har själv skrivit tre böcker om barn och ätande: ”När ditt barn inte äter” (2015); ”Barn med ätsvårigheter: förhållningssätt och råd till förskolan” (2018), samt tillsammans med vetenskapsjournalisten Ann Fernholm ”Stora boken om barn och mat” (2019) som utkommer i mars 2019.
Text: Johanna Öhrn
Illustration: Emma Hanquist
Diskussion