Vårdanalys.se:
I somras släppte Myndigheten för vård- och omsorgsanalys rapporten Styra mot horisonten – Om vård efter behov som grund för horisontella prioriteringar. Vård efter behov och på lika villkor är centrala utgångspunkter för svensk hälso- och sjukvård, men detta återspeglas inte alltid i den politiska styrningen.
Etisk plattform
Riksdagen har beslutat om en etisk plattform och riktlinjer för prioriteringar i hälso- och sjukvården. Plattformen innebär i korthet att mer resurser bör fördelas till dem som har ett stort vårdbehov, att relationen patientnytta – kostnad ska vara rimlig och att människovärdet ska respekteras. Den etiska plattformen syftar inte till att ge någon detaljerad vägledning eller enkla handlingsregler för prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Eftersom det alltid kommer att finnas oklara och svårbedömda situationer är det inte möjligt att utforma enkla regler.
Hur definieras ‘behov av hälso- och sjukvård’?
Ett behov av hälso- och sjukvård innebär att det finns en nedsättning i hälsan eller livskvaliteten och att det finns någon insats inom hälso- och sjukvården som kan motverka den nedsättningen. För att kunna prioritera mellan olika behov behöver behoven rangordnas och det en ingen lätt sak att avgöra vad som är ett stort respektive litet behov.
Horisontella prioriteringar
Prioriteringar görs och kommer alltid att behöva göras i hälso- och sjukvården och med en åldrande befolkning, ekonomiska utmaningar och allt större medicinska möjligheter blir frågan om hur vårdens resurser ska fördelas extra aktuell. Rapporten Styra mot horisonten belyser hur vård efter behov mellan sjukvårdsgrupper, alltså så kallade horisontella prioriteringar, kommer till uttryck i styrningen av hälso- och sjukvården. Att horisontella prioriteringar sker enligt tydliga principer är viktigt för att säkerställa att resursfördelningen sker i enlighet med lagens intentioner och inte utifrån särintressen, traditioner eller underliggande maktstrukturer. Dessutom behöver prioriteringarna göras på ett transparent sätt så att medborgarna får möjlighet till insyn.
Socialstyrelsens nationella riktlinjer ger främst beslutstöd vid vertikala prioriteringar, alltså inom ett sjukdomstillstånd, men ger ingen tydlig vägledning när det gäller horisontella prioriteringar. I lagstiftningen finns inte särskilt mycket konkret vägledning för hur svårighetsgrad mellan grupper ska bedömas. Dessutom kan ett och samma sjukdomstillstånd variera i svårighetsgrad över tid. En och samma sjukdom kan alltså hamna i olika prioriteringsgrupper vid olika tillfällen.
När prioriteringar förändras innebär det ofta att vissa saker ransoneras eller väljs bort helt. Med ransonering menas en förändring i hur stor utsträckning behov tillgodoses i vården, till exempel genom att välja bort sjukdomstillstånd eller vissa åtgärder.
Utmaning för beslutsfattare
En övergripande slutsats i rapporten är att vård efter behov mellan sjukdomsgrupper har en undanskymd roll i de delar av den statliga och regionala styrningen av hälso- och sjukvården som analyserats. Systematiska principer saknas ofta för hur vård efter behov ska tillämpas när det gäller att fördela medel till olika sjukdomsgrupper. Dessutom kan avvägningen bli svår mellan principen om vård efter behov och andra mål gällande exempelvis tillgänglighet eller valfrihet och i vissa fall kan de olika målen innebära konflikter. Den statliga styrningen kan också påverka vilka områden som prioriteras, framför allt i form av nationella riktlinjer från Socialstyrelsen, statliga satsningar och politisk inriktning från den nationella nivån, till exempel god och nära vård. Att styra utifrån behov kräver också långsiktighet, vilket ofta saknas i regionernas budgetarbete.
Det finns få exempel på att regionerna har omsatt vård efter behov mellan sjukdomsgrupper i sina styrdokument. Resursfördelningen utgår främst ifrån tidigare års fördelning. Uppföljningar, behovsanalyser och underlag från verksamheter används sällan som underlag för förändringar i resursfördelningen mellan sjukdomsområden. Hälso- och sjukvården preciserar ofta flera av sina mål och krav, exempelvis i termer av att uppfylla vårdgarantin eller att medborgarna i regionen ska ha förtroende för vården. Det verkar vara betydligt mer sällsynt att man operationaliserar vård efter behov i mer konkreta målsättningar eller åtgärder.
Bättre styrning på statlig och regional nivå
I rapporten rekommenderas det bland annat att regeringen bör förstärka det horisontella behovsperspektivet i sin styrning samt verka för att den nationella uppföljningen i större utsträckning belyser vård efter behov. Regionerna å sin sida bör utveckla arbetet med att styra resurserna efter behov.
Sammanfattat av Signe Tonér, tidningen Logopeden
Diskussion