Inspirerad av pågående internationella logopediska diskussioner på Twitter, bland annat utifrån ett blogginlägg som beskriver situationen inom brittiska NHS vad gäller insatser för barn med språkstörning och en del händelser här på hemmaplan kommer här ett litet brandtal: vi måste stå upp för vår profession och vår kompetens!
Om vi fortsätter att erbjuda så kallade “behandlingsomgångar” där vi VET att evidens saknas för att resultat ska uppnås, skjuter vi oss själva i foten. Man kan även ifrågasätta de kortare behandlingsserierna som åtminstone har förekommit rutinmässigt på mina tidigare arbetsplatser, där huvudsyftet uttalat är att visa och modellera för föräldrar hur de kan jobba med språket hemma – var är evidensen? Vad gäller t ex implementering av TAKK, visar studier att handledningen/den indirekta insatsen behöver vara tät och ofta även långvarig.
Logopedransonering för att frisera kötider och hålla vårdgarantin är enligt mig djupt problematiskt och borde kanske ge upphov till lite fler ramaskrin. Rätt ofta hör man att det finns så lite evidens för logopediska insatser – men låt oss åtminstone stå upp för de insatser där vi vet att vi kan göra skillnad!
Den här artikeln har visserligen en del år på nacken men jag har svårt att tro att situationen har förändrats radikalt:
Randomised controlled trial of community based speech and language therapy in preschool children (2000)
Glogowska, Roulstone och Enderby jämförde rutinmässig logopedbehandling för förskolebarn med “watchful waiting” över en tidsperiod på ett år. Drygt 150 barn deltog i studien. Variationen i behandlingens intensitet och omfattning var relativt stor (och återspeglade därmed verkligheten!): barnen fick i genomsnitt 8 behandlingstillfällen i sessioner om ungefär 45 minuter utspritt över drygt 8 månader. Logopedbehandlingen var ofta inriktad på flera olika aspekter av språket parallellt.
Det enda området som förbättrades signifikant mer i gruppen barn som fick behandling var hörförståelse. De språkliga svårigheterna kvarstod i lika hög grad i båda grupperna vid studiens slut.
Dock vet vi, bland annat utifrån den omfattande Cochrane-review som publicerades 2003, att logopedisk behandling har positiv effekt på fonologi och expressivt ordförråd. Evidensen för behandling av syntaktiska svårigheter var, vid tidpunkten för Cochrane-studien, blandad.
Hur diskuterar ni dessa frågor på era respektive arbetsplatser? (och, för att avsluta i positiv anda: kliniska riktlinjer för insatser vid dyslexi är ute på första remissrundan! Ser fram emot språkstörningsriktlinjerna!)
Diskussion