I en färsk open access-artikel presenterar Claire Forrest och kolleger resultat vad gäller språkstörning och eventuell koppling till känslomässiga svårigheter.
Det är sedan tidigare känt att personer med utvecklingsrelaterad språkstörning oftare har emotionella problem jämfört med typiskt utvecklade jämnåriga. En möjlig förklaring är att språksvårigheterna leder till socialt utanförskap, vilket i sin tur leder till frustration och isolering. Tidigare studier vad gäller språkstörning hos ungdomar tyder på att sociala svårigheter ökar under tonårstiden, när språket spelar en allt större roll när det gäller att bygga relationer med jämnåriga.
Longitudinella data
I studien användes befintliga, longitudinella data från en mycket omfattande brittisk kohortstudie och man tittade på data från barnen vid 5, 7 och 14 års ålder. Man identifierade barn i riskzonen för språkstörning (DLD), baserat på deras resultat på ett standardiserad test och/eller föräldraenkäter. Man hade alltså inte möjlighet att säkerställa en eventuell språkstörningsdiagnos. Denna grupp utgjorde 6, 3 % (891 barn) av det totala urvalet, vilket stämmer rätt så väl överens med förekomsten av språkstörning. Barnen som inte uppfyllde kriterierna för att placeras i gruppen “risk för DLD” utgjorde jämförelsegrupp (13 371 barn).
Resultat
Resultaten ligger delvis i linje med tidigare studier: barn och ungdomar med språksvårigheter löper ökad risk för sociala och emotionella problem, bedömt via föräldra- och lärarskattningar. Dock förelåg det ingen skillnad vad gällde självrapporterade emotionella svårigheter. Det fanns heller ingen skillnad mellan riskgruppen och jämförelsegruppen vad gällde socialt fungerande vid 7 års ålder, men vid 14 års ålder fanns det en signifikant skillnad mellan grupperna: ungdomarna som vid 5 års ålder bedömdes vara i riskzonen för DLD hade inte nära vänner i samma utsträckning som jämförelsegruppen. Dock var både riskgruppen och jämförelsegruppen tillfreds med sina kamratkontakter. Författarna spekulerar i om detta kan höra ihop med att ungdomar med (risk för) språksvårigheter har lägre förväntningar på sina vänskapsrelationer. Studien visar också att svårigheter med kamratkontakter delvis medierar förhållandet mellan språkliga svårigheter och känslomässiga svårigheter, vilket tyder på att förbättrade vänskapsrelationer kan utgöra en viss skyddsfaktor mot psykisk ohälsa hos ungdomar i riskzonen för språkstörning.
Implikationer och vidare forskning
Författarna menar att yrkespersoner som jobbar med målgruppen bör fundera på vad man kan göra för att stötta barn och unga med språkstörning att utveckla och vidmakthålla goda vänskapsrelationer. Man menar också att vidare studier behövs för att ta reda på mer om ungdomars upplevelse av att leva med språkstörning.
Signe Tonér
Diskussion