Recension: Barn i behov – samsyn och samarbete

Datum: 3 July, 2023
Kompetensutveckling

Tidningen Logopeden/logopeden.se 2023-07-03:

Utgivningsår: 2022. Författare: Emma Edvinsson, Elin Dahné Branting & Görrel Månsson. Förlag: Studentlitteratur

Boken och författarna

Barn i behov är läsvärd för logopedstudenter, logopeder och verksamhetsansvariga.

Bokens författare har bred erfarenhet från barn- och vuxenpsykatri, barn- och ungdomshabilitering samt skola. Edvinsson och Månsson är psykologer och Dahné Branting är specialpedagog. Bokens målgrupper är yrkesverksamma och verksamhetsansvariga inom skola, psykiatri och habilitering samt studenter inom psykologi, specialpedagogik, socialt arbete och pedagogik samt till andra med intresse för utvecklingsproblematik hos barn. Boken är enligt min bedömning läsvärd såväl för logopedstudenter som för logopeder som arbetar med barn och ungdomar. Jag skulle också rekommendera boken till verksamhetsansvariga på logopedmottagningar och inom habilitering, särskilt de avsnitt som handlar om samverkan (och brist på sådan!).

I bokens första del fokuseras barnen. Författarna går igenom viktiga utvecklingsområden, vanliga diagnoser och samsjuklighet. Del 2 har titeln Samarbete och här lyfts bland annat utmaningar när det gäller samverkan mellan exempelvis skola och BUP samt dilemman som kan uppstå. Genomgående finns många intressanta lästips för den som vill fördjupa sig ytterligare.

Essence som utgångspunkt

Essence-begreppet är en grundläggande utgångspunkt i boken och författarna förespråkar ett så kallat dimensionellt synsätt på barn i behov. En viktig poäng är att symtom kan samförekomma även om inte diagnoskriterier uppfylls. Författarna nämner Tatja Hirvikoskis studie från 2016 som visade att personer med autism löper ökad risk att dö tidigare än neurotypiska personer, bland annat till följd av förhöjd samförekomst med såväl psykiatriska som somatiska sjukdomstillstånd (se referens nedan). Även Carmela Miniscalcos studier omnäms (och beskrivs dessutom som banbrytande!) Något som var nytt för mig var exempelvis att personer med adhd har ökad risk att reagera med svårare traumasymtom eller PTSD efter trauma.

Många av de diagnoser och svårigheter som tas upp är välkända för logopeder, såsom tal-, språk- och kommunikationssvårigheter, selektiv mutism, arfid och dyslexi. Problematik som inte har förts på tal i min logopediska vardag är exempelvis reaktiv anknytningsstörning och anknytningsstörning med social distanslöshet.

Bristande likvärdighet och samverkan

Lokala olikheter finns i mängder och en del skillnader vad gäller insatser och stöd kan tyckas slumpmässiga och nyckfulla. Författarna problematiserar riktlinjer och gränsdragningar och menar att dessa kan leda till mindre effektiva processer om de blir för stela. Ibland behövs smarta undantag! Ett annat dilemma som relaterar till samverkan, är när en insats i en verksamhet villkoras av en insats i en annan verksamhet.  Varför är det strängare ”inträdeskrav” till BUP vid misstanke om npf än vid misstanke om t ex ätstörningar eller tvångsproblematik?

Överlämning och utlåtanden

Författarna menar att ett psykologutlåtande ibland kan ha onödigt detaljerad information om själva testerna som inte självklart förtydligar vad bedömningen av det enskilda barnet/eleven faktiskt visar, något som kan vara värt att fundera över även för utredande logopeder. Man betonar vikten av att formulera utlåtanden på ett sätt som gör att budskapet kan förankras i barnets vardag och att pedagoger kan förstå innehållet. Annars är risken att tolkningar görs som inte gagnar eleven.

Det nämns också att psykologer inte ska läsa in alltför mycket i separata deltest i exempelvis WISC, utan istället fokusera på helheten, vilket är en parallell diskussion till det som lyftes av Frylmark och Miniscalco vad gäller logopeders användning av CELF (Tidningen Logopeden nr 2 2023).

Dyslexi hamnar mellan stolarna

Dyslexi har fått ett eget kapitel och där klargörs vad som gäller när det gäller att ställa diagnos, det vill säga att även icke-legitimerad personal kan ställa diagnos om de har tillräcklig kompetens och ansvar. (se även Socialstyrelsen) När försök görs att reglera vem som ska ställa diagnos, exempelvis genom samverkansavtal och olika typer av gränsdragningar, verkar det ofta som att målet är att lägga över diagnosansvaret på ”någon annan” för att avlasta den egna verksamheten, något som säkert många logopeder kan känna igen.

Det har ofta setts som skolans ansvar att bedöma läs- och skrivsvårigheter, vilket också problematiseras i boken. Det kan i värsta fall leda till att ett barn med en mycket komplex problematik får sina adhd-svårigheter, autismfungerande, motoriska svårigheter och ångestproblem värderade och diagnostiserade men inte läs- och skrivsvårigheterna, trots att barnet kommit till en specialiserad vårdnivå med särskilda kunskaper om neuroutvecklingsproblematik. Det kan dessutom vara så att psykolog på BUP inte får remittera till logopedmottagning med frågeställning dyslexi…

Författarna påtalar att gränsdragningar och bristande kompetens (som ibland beror på dessa gränsdragningar) gör att många ungdomar inte får en läs- och skrivutredning. Det finns en särskild risk att dyslexi hamnar mellan stolarna, bland annat för att det anses vara en ”pedagogisk” diagnos. Det finns behov av att öka likvärdigheten mellan regioner och kommuner och öka tillgången till utredning av dyslexi. Specifika räknesvårigheter/ dyskalkyli är omgärdat av ännu större osäkerhet, menar författarna.

Läs mer!

Hirvikoski, T., Mittendorfer-Rutz, E., Boman, M., Larsson, H., Lichtenstein, P., & Bölte, S. (2016). Premature mortality in autism spectrum disorder. The British Journal of Psychiatry, 208(3), 232-238. doi:10.1192/bjp.bp.114.160192

Läs också:

Signe Tonér, tidningen Logopeden/logopeden.se

DELA ARTIKELN

Diskussion

Loader

Kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.