Nyligen publicerades en artikel där logoped och forskare Åsa Mogren med flera undersöker nonordsrepetition hos barn med taldyspraxi och oralmotorisk talförsening och förhållandet mellan nonordsrepetition, auditiv diskrimination och oralmotorisk förmåga.
Deltagare
I studien deltog 54 barn med SSD (speech sound disorders) varav 31 hade dyspraxi och 23 med talmotorisk försening (speech motor delay). Majoriteten var pojkar. Dessutom deltog 54 barn med typisk talutveckling. Åldersspannet var brett: barn och ungdomar från 6 till 16 års ålder inkluderades (6-12 år i kontrollgruppen).
Metod
Nonordsrepetition testades med ord från Nya Nelli, auditiv diskrimination genomfördes med ett ickepublicerat material från en magisteruppsats, och oralmotorisk förmåga undersöktes via NOT-S. Dessutom fick barnens vårdnadshavare fylla i ett frågeformulär.
Andel korrekta konsonanter (PCC) och andel korrekta vokaler (PVC) räknades ut baserat på transkriptioner av barnens produktion av nonord samt SVANTE-testet. Icke-parametriska statistiska metoder användes för att undersöka korrelationer och jämförelser mellan grupper. Det verkar inte som om man gjorde någon p-värdeskorrigering, vilket gör att signifikansnivåerna som anges i artikeln bör tolkas med viss försiktighet.
Resultat
Som helhet skilde sig gruppen med SSD signfikant från barnen med typisk talutveckling. Dessutom fanns det några skillnader mellan dyspraxigruppen och gruppen med talmotorisk försening i form av att barnen med dyspraxi hade lägre PCC- och PVC-värden samt lägre resultat vad gällde auditiv diskrimination. Båda de kliniska grupperna hade i högre grad orofacial dysfunktion. Föräldrar till barn med dyspraxi rapporterade i högre grad svårigheter med läsning och skrivning.
Diskussion och slutsatser
Författarna drar slutsatsen att det är viktigt att bedöma auditiv diskrimination och oralmotorisk förmåga för att få en heltäckande bild av talmotoriska svårigheter hos barn och för att sätta in anpassade insatser. Termen talmotorisk försening är inte en formell diagnos enligt t ex ICD-10, men artikelförfattarna belyser att det behövs en term för barn med talmotoriska symtom men som inte uppfyller kriterier för taldyspraxi eller dysartri.
Nonordsrepetition verkar som en lovande uppgift för att bidra till differentialdiagnostik, men författarna påtalar att det är ett oprecist mått där kvalitativ analys behövs för att nå en djupare förståelse. Talproduktion behöver bedömas i olika språkliga kontexter – en begränsning i den aktuella studien är att man endast har tillgång till produktion på ordnivå. Man betonar också vikten av att bedöma och analysera både språkliga och oralmotoriska förmågor eftersom studiens resultat tyder på att förmågorna är nära kopplade. Dessutom visar en tidigare studie att svenska logopeder sällan bedömer oralmotorik vid misstänkt SSD, likaså inkluderar man sällan uppgifter som testar fonologisk bearbetning, exempelvis auditiv diskrimination.
(Sammanfattat av Signe Tonér)
Läs hela artikeln!
Mogren, Å., Rane, M., Sigvant, J., & Carlsson, E. (2026). Differences in non-word repetition, oral-motor performance and auditory discrimination in children with childhood apraxia of speech (CAS) and speech motor delay (SMD). Logopedics Phoniatrics Vocology, 1–14.
Diskussion