Ungdomsbrottslingar är en marginaliserad och sårbar grupp med förhöjd risk för utvecklingsrelaterad språkstörning (DLD). Tidigare preliminära resultat har visat att logopedbehandling kan vara gynnsamt för målgruppen men kunskapen om effektiviteten (efficacy) av sådana insatser har varit begränsad.
Vanligt med språkliga svårigheter
Tidigare studier visar att förekomsten av DLD hos unga manliga brottslingar kan vara så hög som 67 %. Detta är särskilt anmärkningsvärt med tanke på att ungdomsbrottslingar ofta utsätts för språkligt krävande situationer där de antas ha adekvat språklig förmåga, exempelvis förhör eller rättsliga sammanhang. Olika typer av insatser och samtalsterapi i ungdomsvård förutsätter också i stor utsträckning god språklig förmåga, vilket troligen gör att de är mindre effektiva för individer med DLD eller andra språk- och kommunikationssvårigheter.
Interventionsstudie
Den australiske logopeden och forskaren Nathaniel Swain har tillsammans med kollegorna Patricia Eadie och Pamela Snow utvärderat i vilken mån intensiv, individuell och språkligt inriktad behandling kunde förbättra kommunikationsförmågan hos ungdomar i motsvarigheten till sluten ungdomsvård. Utvärderingen beskrivs i en vetenskaplig studie publicerad förra året i International Journal of Language and Communication Disorders och består av en serie fallstudier med multiple baseline intervention design.
Deltagarna bedömdes med avseende på språklig och kommunikativ förmåga (bland annat delar ur CELF-4 som är standardiserat upp till 21 års ålder på engelska), social kognition och exekutiva funktioner. De fyra slutliga deltagarna av totalt 27 som genomgick bedömning var pojkar mellan 13 och 18 år gamla, hade kliniskt signifikanta språkliga svårigheter samt tillräckligt mycket tid kvar i ungdomsvård för att kunna delta i logopedbehandlingen.
Samtliga fyra deltagare hade aspekter av ordförråd med bland behandlingsmålen men behandlingsplanerna utformades utifrån individuella behov, med mål inom både språk samt läsning och skrivning.
Som primära utfallsmått användes något som författarna kallar för prober, vilket i detta sammanhang innebär att man utformade utfallsmått som matchade varje individs behandlingsmål (exempelvis förbättrat ordförråd/fonologisk medvetenhet/språkförståelse), i samråd med deltagarna. Proberna mättes vid baseline, under interventionen och efter interventionen. För varje fokusområde genererades 30-50 stimuli från vilka ett slumpmässigt urval av 7-10 stimuli användes vid varje mätning. Som ytterligare utfallsmått bedömdes individerna med de deltest ur testbatteriet som var relevanta utifrån behandlingsmålen. För att separera specifika träningseffekter från generell förbättring användes också kontrollprober. Dessutom genomfördes strukturerade intervjuer direkt efter avslutad intervention för att fånga deltagarnas upplevelser av insatsen samt en uppföljande session 1-3 månader efter interventionen, med ytterligare testning med prober för att se om eventuella förbättringar kvarstod.
Resultat
Man planerade att genomföra minst 18 behandlingstillfällen, men författarna beskriver en del oförutsägbara faktorer som påverkade deltagandet. Man landade på mellan 9 och 23 genomförda sessioner. Det visade sig att de två pojkar som fick flest behandlingstillfällen också fick de mest tydliga förbättringarna.
De övergripande resultaten visade på en generell förbättring i de primära utfallsmåtten som oftast men inte alltid var statistiskt signifikant. Effektstorlekarna är måttliga till stora och de tydligaste förbättringarna kunde ses vad gällde ordförråd. Ungdomarnas förmåga kunde även fluktuera och det fanns variation avseende hur väl en stärkt förmåga bibehölls vid uppföljning 1-3 månader efter avslutad behandling: i något fall återgick förmågan till samma nivå som före intervention. Författarna drar ändå den preliminära slutsatsen att förbättring som följd av logopedbehandling kan bibehållas för de flesta aktuella behandlingsmål.
Vid retestning med relevanta delar ur testbatteriet visade två av tre deltagare förbättrade resultat (en deltagare kunde inte delta i testning efter intervention). Författarna påpekar dock att jämförelsen endast är informell eftersom olika deltest administrerades till de olika deltagarna samt att det finns viss risk för träningseffekt vid upprepad testning. Vid självskattning var det också två av tre som upplevde förbättrad kommunikationsförmåga men en ungdom tyckte att både språk och exekutiva funktioner hade försämrats. Lärarskattningar indikerade dock förbättringar avseende språk och kommunikation för samtliga. I intervjuerna direkt efter avslutad intervention visade det sig att deltagarna tyckte att behandlingen varit till nytta. Alla var öppna för att fortsätta med logopedbehandling.
Logopeder behövs i ungdomsvård
Logopedbehandling var alltså effektivt för att förbättra språkförmåga och självskattad kommunikationsförmåga, vilket indikerar att logopeder har något viktigt att tillföra för ungdomar i sluten ungdomsvård och motsvarande. Författarna lyfter också behovet av tidigare logopedinsatser som har potential att förebygga att ungdomar hamnar i brottslighet och insatser som syftar till att stötta individer efter avslutad ungdomsvård.
Författarna diskuterar också vikten av att skapa engagemang hos deltagarna i behandlingen. I studien skattade logopeden deltagarnas engagemang som genomgående högt. Man föreslår att det råder ett ömsesidigt förhållande mellan engagemang och behandlingsresultat: engagemang är givetvis viktigt för hur behandlingen faller ut, men förbättrad förmåga kan också öka personens engagemang i behandlingen. Författarna menar dock att fler studier behövs för att klargöra detta förhållande.
Ett annat förslag är att integrera logopedinsatser med tillgängliga interventioner, till exempel multisystemisk terapi, och att undersöka hur tvärdisciplinär samverkan bäst kan stötta ungdomsbrottslingar.
Kommentar
Studien av Swain och kollegor är visserligen liten med rigoröst genomförd och är en bra inspirationskälla för den som vill genomföra kliniska behandlingsstudier inom ramen för sin sedvanliga logopedverksamhet, särskilt när det gäller små patientkategorier och/eller vid avsaknad av evidensbaserade/manualbaserade behandlingsprogram. Metoden är tydligt beskriven och det finns mycket information att hämta i artikelns bilagor.
Sammanfattat av : Signe Tonér
Läs hela artikeln!
Swain, N. R., Eadie, P. A., & Snow, P. C. (2020). Speech and language therapy for adolescents in youth justice: A series of empirical single-case studies. International Journal of Language and Communication Disorders, 55(4), 458–479. https://doi.org/10.1111/1460-6984.12529
Läs också:
Diskussion