Tidningen Logopeden nr 1 2022/logopeden.se:
Den ena kan se tillbaka på 40 år i logopedins (och Region Gävleborgs) tjänst, den andra ser fram emot att snart ha sin första praktik. Tidningen Logopedens redaktör Signe Tonér träffade Ingrid Berglund och KI-studenten Bozica Stojkovic för ett samtal om logopedi då, nu och i framtiden.
Varför logoped?
Vi tar det från början och låter Ingrid och Bozica berätta hur det kom sig att de hamnade på logopedutbildningen.
Ingrid:
–Jag var intresserad av röst och sång och sjöng mycket själv. Jag tror faktiskt jag hade rätt bra koll på vad logopedyrket innebar när jag började på utbildningen. Innan dess hade jag till exempel auskulterat hos den legendariska logopedpionjären Ninni Elliot.
Bozica:
–Jag har en tidigare utbildning inom språk och översättning och har alltid haft ett stort språkintresse. Sedan började jag faktiskt på audionomutbildningen på KI men efter ett år insåg jag att logopedutbildningen skulle passa mig bättre och nu har jag precis börjat på termin 4. Det känns jätteroligt!
Ingrid:
–Jag har en känsla av att många som börjar studera till logoped kanske känner till något enstaka arbetsområde men har inte insett vilken bredd yrket har.
Bozica:
–Det kan jag känna igen mig i. Utbildningen har så många delar som jag inte riktigt kände till. Jag var till exempel inte alls medveten om att logopeder jobbar med dysfagi. Jag hade heller inte insett hur omfattande den neurologiska och medicinska biten är. Min syn på yrket är att det så otroligt brett.
Första (och enda!) jobbet
När Ingrid tog examen i Lund 1981 var det ont om tjänster i hennes hemregion Skåne. De flesta blev tvungna att flytta på sig och för Ingrids del föll valet på Gävle, bland annat för att det fanns en symfoniorkester i staden.
Ingrid:
–Även om jag inte har bytt geografisk plats så har ju själva tjänsten förändrats enormt mycket. När jag började var det två logopedtjänster som skulle täcka hela det logopediska behovet i dåvarande landsting, utom habilitering.
Signe:
–Hur ser du Bozica på att behöva flytta för att få det jobb du vill ha?
Bozica:
–Som min tillvaro ser ut nu skulle det vara ganska svårt för mig att flytta från Stockholmsområdet men jag tänker att jag kan ju jobba med vad som helst inom logopedi när jag är klar. Jag känner inte att jag måste fåt jobba med något visst område.
Yrkets bredd
Allt eftersom vårt samtal fortskrider får man en inblick i Ingrids breda och samtidigt fördjupade kompetens. Bland annat jobbar hon med LKG-patienter, huvud-halscancer/laryngektomerade patienter, patienter med könsdysfori, LSVT-behandling och hon fungerar också som sektionsledare för röstlogopederna i Region Gävleborg.
Ingrid:
–Idag tycker jag att jag har få arbetsområden nu men däremot är jag ensam logoped för flera diagnosgrupper. Det har varit nödvändigt att få smalna av. Varje område är så stort och kräver att man kan fördjupa sig och hålla sig à jour. Kollegorna är lite oroliga inför att jag ska försvinna, så det mycket överlämning och att kollegor ska gå parallellt med mig för att garantera att det inte blir något kunskapstapp.
Signe:
–Vad är hemligheten bakom att behålla nyfikenheten och intresset för logopedi under hela yrkeslivet?
Ingrid:
–Jag är ju inne på mitt fyrtioförsta år som logoped och har hela tiden fortbildat mig via poängkurser och olika utbildningar. Jag har också kompletterat min treåriga logopedutbildning med att skriva en magisteruppsats för jag ville ha samma kompetens som kollegorna med fyraårig utbildning. Det är jätteviktigt att fortsätta vara nyfiken och att vilja vidareutvecklas.
Bozica:
–Det finns så mycket man kan göra under sin karriär som logoped. Man förlorar ju inget på att byta inriktning, man har ju sin grundkompetens kvar. För mig är det i dagsläget svårt att veta vad som intresserar mig mest inom yrket Jag vill gärna komma ut på praktik och få någon slags bekräftelse på att det jag tror är mina styrkor verkligen stämmer. Jag är väldigt intresserad av neuro och det känns som något som jag skulle tycka vara roligt att arbeta med. Det är också intressant med barn och där kan det ju hända mycket under en relativt kort behandlingsperiod. Som det känns nu är det nog röstområdet som intresserar mig minst.
Ingrid:
–Jag tror det är viktigt att ha en öppen inställning. Studenter som jag har handlett kan vara lite oroliga inför ett moment och så ändrar de attityd i samband med praktiken. Det är väldigt bra att kunna tänka brett och att kunna tänka sig att jobba med olika saker, det har man väldigt stor nytta av.
Evidensbaserad logopedi
Bozica:
–Min upplevelse är att KI-utbildningen är ganska forskningsinriktad och man vill gärna få ut oss i forskning. Har det här med forskande logopeder också blivit vanligare jämfört med tidigare?
Ingrid:
–Det förekom i stort sett inte logopedisk forskning när jag var nyutbildad så det är absolut ett område som förändrats. Både forskning och praktisk klinisk verksamhet behövs ju och det är viktigt att inte det ena anses finare än det andra.
Bozica:
–Jag känner också att de praktiska bitarna är väldigt viktiga. Vi har precis haft i uppgift att skriva en behandlingsplan för en fiktiv patient. Det var svårt för oss att veta vad som kan vara en realistisk tidsplan och samtidigt har vi fått lära oss att intensiva insatser ofta har högre evidensgrad. Jag fick uppfattningen att det kan vara väldigt svårt att boka in en patient 3-4 behandlingstillfällen i veckan och att det kanske är att betrakta som ett drömscenario. Det verkar också variera väldigt mycket hur det faktiskt ser ut på olika logopedmottagningar.
Ingrid:
–Ni var helt klart inne på rätt spår när det gäller intensivbehandling. Det är ofta det som ger bäst resultat och som är evidensbaserat. Det blir mer effektivt i längden och innebär en högre kvalitet.
Signe:
–Det här är ett område där har försökt provocera fram en diskussion inom kåren. Resurserna kommer alltid att vara begränsade och vad ska man då göra med de resurser man har? Jag kan tycka att logopedchefer skulle behöva driva prioriteringsfrågor högre upp i organisationen. Svåra beslut om hur resurserna ska fördelas borde inte hamna i varje logopeds knä.
Ingrid:
–Ibland har det ju faktiskt varit så att en politiker eller en politikers anhörig drabbas av något som gör att logoped behövs vilket har lett till ökad resurstilldelning och det är ju inte så det ska gå till.
Utmaningar
Ingrid:
–Under en period var jag den enda logopeden i Gästrikland, vilket faktiskt var vidrigt. Tack och lov har det så småningom blivit flera tjänster även om det ofta har suttit långt inne. Det har också varit stor logopedbrist, framför allt på 1990-talet. I kombination med ovilja från arbetsgivaren att betala konkurrenskraftiga löner var det periodvis svårt att rekrytera.
Bozica:
–Pandemin har gjort att större delen av utbildningen har skett online och det har sina sidor men utbildningen är hittills jättespännande och jag ser fram emot att jobba.
Logopedi då, nu och i framtiden
Ingrid drar sig till minnes att när hon var färdigutbildad fanns det 200 logopeder i hela Sverige. I början av 2000-talet när Signe utbildade sig var siffran uppe i 900 logopeder och när Bozica tar examen om ett par år kommer vi uppskattningsvis att vara omkring 3000 logopeder i yrkesverksam ålder.
Bozica:
–Hur ser ni på att förlänga utbildningen med ett femte år?
Ingrid:
–Jag tror inte på det. Teori kan man fördjupa sig på olika sätt och man behöver under hela yrkeslivet se till att hålla sig uppdaterad kunskapsmässigt men det terapeutiska förhållningssättet och att kunna förhålla sig till patienter det måste ske ute i verksamheten, med handledning.
Signe:
–Ska logopedutbildningen förlängas ett år typ vart tjugonde eller trettionde år när det har tillkommit en viss mängd nya arbetsområden? Ur mitt perspektiv är det är inte realistiskt. Handledarna borde ges mer resurser att lotsa in nya kollegor i det logopediska hantverket.
Bozica:
–Jag skulle gärna vilja ha mer praktik, inte minst nu när hela utbildningen har skett på distans. Klart vi måste ha teorin men vi måste också få göra.
Signe:
–Jag har tänkt på att många av de logopeder som utbildades på 1970- och 80-talen i väldigt stor utsträckning har fungerat som pionjärer. Nu har vi en ny generation logopeder som bryter ny mark, kanske framför allt i skolans värld.
Ingrid:
–Det är områden som vi verkligen behöver komma in i, både i skolan och i äldreomsorgen. När vi väl bryter igenom kommer vi att få många nya tjänster inom de områdena hoppas jag. Utbildningen och yrket har ju förändrats enormt under mina år som logoped. När jag blev logoped ingick överhuvudtaget inte dysfagi. Dyslexi hade vi en timmes föreläsning om. Ett annat arbetsområde som tillkommit och som verkligen har ökat på senare år är logopedbehandling vid könsdysfori. Pandemin har dels inneburit att vi blivit bättre på att ta tillvara möjligheterna till digitala besök, dels har den ju gett upphov till en helt ny patientgrupp i form av personer med av postcovidrelaterade symtom.
Bozica:
–Det är väldigt intressant att yrket har utvecklats så mycket. Det blir ju ännu mer tydligt att vi verkligen behövs och att det behövs ökad kunskap om var vi skulle kunna finnas och ökad medvetenhet om hur mycket vi kan.
Ingrid:
–Som logoped kan man verkligen göra skillnad. Det är heller aldrig försent att hjälpa någon.
En kortare version av artikeln publicerades i Logopeden nr 1 2022.
Diskussion