Prinsparets stiftelse 2025-06-25, logopeden.se 2025-06-26:
Prinsparets stiftelse har gett KIND vid Karolinska institutet i uppdrag att ta fram en översikt om forskning och praxis gällande dyslexi i Sverige. I projektgruppen återfinns bland andra forskaren och logopeden Martina Hedenius. Tidningen Logopeden/logopeden.se gör några nedslag i rapporten och men rekommenderar er varmt att ta del av rapporten i sin helhet.
Viktigt kunskapsunderlag
Rapporten belyser viktiga utmaningar inom skola, vård och arbetsliv och är ett kunskapsunderlag för beslutsfattare, pedagoger, vårdgivare och arbetsgivare som vill verka för ett mer inkluderande samhälle, enligt ett pressmeddelande från Prinsparets stiftelse.
– Vi vill att rapporten bidrar till ökad kunskap om dyslexi och ökade möjligheter för alla barn att nå sin fulla potential, och vi kommer arbeta målmedvetet för att nå så många som möjligt, säger Helene Öberg, generalsekreterare hos Prinsparets stiftelse.
Definition av dyslexi?
Rapporten innehåller en genomgång av ett antal vanliga definitioner av dyslexi. Detta avsnitt, samt de källor rapporten hänvisar till är närapå obligatorisk läsning för logopeder kan man tycka! I rapporten presenteras bland annat den uppdaterade definition av dyslexi som presenterades i en nylig konsensusstudie (Carroll et al., 2025) och som har tagits fram av forskare, pedagoger, psykologer och personer med dyslexi. Här återfinns även den svenska översättningen (arbetsversion) av den beskrivning av läs- och skrivsvårigheter enligt diagnosklassifikationssystemet ICD-11:
Utvecklingsrelaterad inlärningsstörning med svårigheter att avkoda text kännetecknas av påtagliga och varaktiga svårigheter att utveckla och tillämpa akademiska färdigheter som rör läsning, exempelvis exakthet i ordavkodning, läsflyt och läsförståelse. Läsförmågan är påtagligt lägre än vad som kan förväntas med hänsyn till ålder och intellektuell funktionsnivå och leder till betydande funktionsnedsättning i studier och arbete. Den nedsatta förmågan att avkoda text kan inte förklaras bättre av intellektuell funktionsnedsättning, sensorisk funktionsnedsättning (syn eller hörsel), neurologiskt tillstånd, bristfällig skolgång eller bristande språkkunskaper som försvårar lärandet eller psykosociala problem.
WHO 2022; Socialstyrelsen 2025
Författarna konstaterar att de olika definitionerna delvis fyller olika funktioner. Är den exempelvis primärt avsedd att användas inom forskning, diagnostisering eller för interventioner i skolan? Dock anger samtliga definitioner som beskrivs i rapporten ordavkodningssvårigheter som det centrala kännetecknet för dyslexi. Majoriteten framhåller också den höga samförekomsten med stavningssvårigheter och att svårigheterna inte ska kunna förklaras bättre av andra omständigheter eller tillstånd, som exempelvis bristfällig undervisning, nedsatt syn/hörsel eller intellektuell funktionsnedsättning.
Längre tillbaka tillämpades ofta det så kallade diskrepanskriteriet för att bestämma om en individ hade dyslexi eller inte, det vill säga att det skulle finnas en bestämd skillnad mellan resultat på ordavkodningstester och på intelligenstester. Idag anser de flesta forskare att diskrepanskriteriet inte är relevant, eftersom det inte finns några meningsfulla skillnader vad gäller symtom, orsaker och effekter av intervention när man jämför personer med dyslexi som har högre respektive lägre intelligens.
Många forskare anser att det inte finns stöd för ett ensidigt fokus på fonologiska svårigheter som ensam förklaring till lässvårigheterna. Istället förespråkas en multifaktoriell förklaringsmodell där flera sårbarhetsfaktorer samverkar. Dock råder det fortfarande konsensus kring att fonologiska svårigheter är den viktigaste sårbarhetsfaktorn för dyslexi på kognitiv nivå.
Utredning och diagnostik
Rapporten konstaterar att rutinerna för och tillgången till läs- och skrivutredningar varierar i Sverige (vilket har problematiserats av Logopedförbundet och intresseorganisationer under lång tid). Det är inte reglerat i författning vem som får lov att utreda dyslexi. Dock är det endast medicinskt utbildad personal som kan ställa den medicinska diagnosen dyslexi.
Vad gäller hur dyslexi ska utredas och diagnostiseras lyfter rapporten två internationella riktlinjer (International Dyslexia Organization, u.å.; Holden et al., 2025) och ett nationellt riktlinjedokument, det senare i form av Logopedförbundets kliniska riktlinjer för logopediska läs- och skrivutredningar. I samtliga tre exempel lyfts att en utredning både ska fungera som underlag för ställningstagande till eventuell diagnos och leda till rekommendationer kring lämpliga åtgärder. Enligt de svenska riktlinjerna ska utredningen också kunna förklara orsakerna till svårigheterna medan Holden et al., (2025) framhåller att det är orealistiskt att ge säkra svar på på frågan om orsaker eftersom läs- och skrivförmågan påverkas av många olika faktorer. Rekommendationen är istället att utredaren strävar efter att ge en nyanserad bild av alla de faktorer som kan antas bidra till svårigheterna i det aktuella fallet.
Stöd och anpassningar i skolan
Utöver en genomgång av begreppen extra anpassningar och särskilt stöd, skriver man i rapporten också om skollogopeders potentiella roll när det gäller att stötta elever med språk- och/eller läs- och skrivsvårigheter, både genom att utbilda och handleda lärare och annan skolpersonal och genom att ge direkta, individuella insatser till eleverna. Man konstaterar också att det varierar i vilken mån logopeder ingår i elevhälsan.
Framtida forskning
Rapporten betonar vikten av att säkerställa forskning med en tydlig koppling till praktisk verksamhet och att inkludera en tydligt praktiknära och praktikutvecklande ansats, genom att exempelvis använda modeller som förbättringsvetenskap. Forskning och utveckling bör ske i nära samverkan med dem som direkt berörs och i den miljöer där resultaten sedan ska tillämpas, såsom skola, högre utbildning och arbetsliv.
Inom skolans område behövs ytterligare effektstudier där tidiga och adekvata stödinsatser utvärderas systematiskt och longitudinellt. Man lyfter även behov av forskning inom högre utbildning när det gäller stöd till studenter med dyslexi samt forskning som belyser situationen för arbetstagare med dyslexi.
Dessutom behövs mer forskning om hur samförekommande svårigheter, exempelvis språkstörning, påverkar behovet av stöd. Att endast inkludera personer med “ren” dyslexi i forskning har lett till att det finns begränsat vetenskapligt underlag för vilka insatser som är effektiva för den stora grupp som har dyslexi och samförekommande svårigheter.
“Framtiden kräver ett fortsatt nära samarbete mellan forskare, praktiker, föräldrar och personer med dyslexi själva, för att säkerställa att de insatser som utvecklas verkligen gör skillnad.”
Hedenius et al., 2025
Rapportens författare menar att i och med att den klassiska biomedicinska synen har ifrågasatts av neurodiversitetsörelsen kan man förvänta sig att mer forskning kommer att vara neuroaffirmativ, det vill säga i linje med att dyslexi är ett uttryck för neurologisk mångfald snarare än ett medicinskt tillstånd. Personer med dyslexi och deras anhöriga kommer att bli mer delaktiga i forskningens utformning.
Viktiga slutsatser
Tidiga insatser är avgörande
Förskolan har en nyckelroll i att främja barns språkutveckling, vilket i sin tur utgör grunden för läs- och skrivförmågan. Elever med dyslexi behöver identifieras och få rätt stöd så tidigt som möjligt
Kunskap om och tillgång till evidensbaserad läsundervisning är bristfällig i svensk skola
Den tidiga läsundervisningen bör innehålla systematisk och explicit undervisning om kopplingen mellan ljud och bokstav (phonics) tillsammans med språkutvecklande aktiviteter som gynnar läsförmågan.
“I dagsläget saknas vetenskapligt stöd för att någon annan metod än explicit och systematisk lästräning är till hjälp för att förbättra läsförmågan hos personer med dyslexi.”
Hedenius et al., 2025
Assisterande teknik är avgörande
Hjälpmedel kan användas för att kompensera för läs- och skrisvårigheerna och är en viktig del av interventionen. Rapporten fastställer också att ju äldre eleven är desto mer behöver avkodningsträning kompletteras med kompensatoriska åtgärder för att undvika att elever med dyslexi inte kommer efter i kunskapsutveckling och måluppfyllelse.
Dyslexi samexisterar ofta med andra svårigheter
Språkstörning/DLD, adhd och dyskalkyli är vanliga samförekommande tillstånd. Det kräver en helhetssyn i stödinsatserna eftersom dessa tillstånd kan bidra till läs- och skrivsvårigheterna och påverka behovet av insatser. Förekomsten av språkliga svårigheter beskrivs som en sårbarhetsfaktor för dyslexi, där många barn som senare diagnostiseras med dyslexi uppvisar exempelvis nedsatt ordförråd och nedsatt grammatisk förmåga tidigt i utvecklingen.
Fokus på styrkor
Rapporten uppmuntrar till att även lyfta individers styrkor vid dyslexi – ett perspektiv som inspirerats av neurodiversitetsrörelsen. Att uppmärksamma och utveckla styrkor kan skapa en mer balanserad bilda v olika förmågor och man kan hitta strategier som bygger på dessa styrkor vilket i sin tur kan öka självförtroendet och förbättra skolresultaten trots lässvårigheterna.
Läs hela forskningsöversikten!
Läs också:
Carroll, J. M., Holden, C., Kirby, P., Thompson, P. A., Snowling, M. J., & Dyslexia Delphi Panel (2025). Toward
a consensus on dyslexia: findings from a Delphi study. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 10.1111/ jcpp.14123. Advance online publication.
Holden, C., Kirby, P., Snowling, M. J., Thompson, P. A., & Carroll, J. M. (2025). Towards a consensus for dyslexia practice: Findings of a Delphi study on assessment and identification. Dyslexia, 31(1), e1800.
Kliniska riktlinjer för logopedisk utredning av läs- och skrivsvårigheter
Sammanfattat av Signe Tonér, tidningen Logopeden/logopeden.se
Diskussion