De nybakade speciallärarna Pernilla Carlberg och Julia Eriksson skrev sitt examensarbete på speciallärarprogrammet om föräldrars perspektiv på språkstörning, skola och livskvalitet. De menar att alla som arbetar i skolan måste möta föräldrar med öppet sinne och arbeta för att eliminera funktionshindrande strukturer i skolan. Dessutom betonar de att lärares kunskap om språkstörning/DLD behöver förbättras.
Eriksson och Carlberg har genomfört en enkät med 76 föräldrar till barn/elever med språkstörning och även djupintervjuat tre föräldrar. Deltagarna hade barn med språkstörning som gick på mellan- eller högstadiet. Författarna identifierade följande huvudteman:
- Påverkan på livskvaliteten
- Betydelsefulla erfarenheter
- Insatser för barnet
Livskvalitet
En av de mest framträdande aspekterna som påverkar barnens livskvalitet är enligt studien att barnens mående påverkas negativt av ett sämre bemötande från både jämnåriga och vuxna. Skolans anpassning till barnets behov är en annan aspekt som påverkar livskvaliteten, liksom relationer barn emellan, mellan barn och förälder, mellan skolan och hemmet och mellan elev och lärare. Men relationen mellan hem och skola är i flera fall ansträngd, föräldrar är besvikna över att anpassningar inte görs och att kommunikationen med skolan brister och att skolan inte förstår problematiken.
Författarna menar också att relationen mellan elev och lärare/vuxen i skolan är extra betydelsefull för elever med språkstörning, till exempel kan det vara betydelsefullt med vuxenstöd för socialt samspel på raster för att förebygga konflikter.
Bland deltagarna i studien var det relativt vanligt att barnets mående påverkas negativt av skolsituationen och/eller av bemötandet i skolan. Det påverkar livskvaliteten både för barnet och för familjen. Föräldrar berättar att barn bryter ihop när de är hemma, läxor är energikrävande eftersom barnet är så trött efter skoldagen. Detta påverkar barnens möjligheter att ha en aktiv fritid eftersom det kanske inte finns någon ork kvar när skolarbetet är klart. Dessutom berättar föräldrar hur skolan vill tvinga barnen att göra vissa uppgifter trots att man vet hemma att det inte kommer att fungera. Föräldrarna uppgav att otillräckliga anpassningar av skolarbetet sänker barnets självförtroende och leder till att de känner sig dumma i skolan.
“Det var nog att ständigt misslyckas på något vis […] under första klass började han dippa och under andra klass så låg han hemma i sängen och grinade och tyckte att han var dum i huvudet.”
Det var också vanligt att barnen har blivit retade eller fått nedsättande kommentarer från andra på grund av språkstörningen.
Betydelsefulla erfarenheter
Författarna pekar på att det ofta är föräldrarna som tar initiativ till kontakt med skolan för att efterfråga stöd till sina barn med språkstörning. Man upplever att man får kämpa för sitt barns rättigheter till stöd och anpassningar. Det gäller att vara en stark förälder som kan lagen.
Föräldrarna som deltog i studien anser att det är mycket viktigt med kunskap om språkstörning, både hemma och i skolan. Föräldrar till barn i språkskola eller särskilda undervisningsgrupper angav att personalen hade adekvat kompetens, men generellt upplever deltagarna i studien att kunskapsnivån är låg eller saknas helt. En förälder berättar till exempel att barnet inte får använda de anpassningar som logopeden har rekommenderat eftersom läraren anser att det inte behövs. En del föräldrar upplever att diagnosen språkstörning ifrågasätts och ignoreras.
Föräldrarna beskriver kontakter med logoped, Bup eller habilitering som överlag positiva. Däremot kan kommunikationen mellan vårdinstanser och skola ha sina brister. Vad gäller skolan, uttrycker föräldrarna att de saknar återkoppling kring hur det fungerar för barnet, information om läxor och prov.
Insatser för barnet
Författarna poängterar att många av anpassningarna som barnen till föräldrarna i studien får är till hjälp för alla barn, men för barn med språkstörning kan dessa åtgärder vara avgörande. En lärare som förstår språkstörningens konsekvenser för individen och kan anpassa lärmiljö och undervisning kan vända hela skolgången.
” Det vi har märkt under alla skolår är hur livsavgörande det är att hamna på en skola där man åtminstone försöker förstå vad en språkstörning är och vilka enorma konsekvenser den har för det dagliga (skol)livet. Vi hade ångest de första sju åren, men nu på högstadiet är det en väsentlig skillnad. Mycket mer anpassningar, mycket mer glädje. “
Anpassningar som var vanliga i skolan var ofta digitala hjälpmedel som att använda dator och iPad för att lyssna på inlästa skolböcker och studiematerial. Widgit Go, Skolstil, talande tangentbord, fotokalender och teckenspråksappar nämndes också och även bildstöd och TAKK. Personalen behöver kunskap om hur dessa verktyg kan hjälpa och hur det fungerar.
“Det står i barnets utredning att det inte hjälper med att bara uppläst text, utan att det krävs något mer som exempelvis bildstöd, och ändå ser anpassningen ut så. Det påtalas att med tanke på språkstörningen måste man tänka på ett annat sätt. Inför skolstarten i årskurs sju hade man ett förberedande möte med skolan där man informerade om barnets svårigheter, ändå blir anpassningen just inläst material. “
Ett vanligt förekommande stöd är att eleven har en resursperson eller assistent som hjälper till med skolarbetet och ibland även finns med på raster. Det finns en önskan från föräldrar att en resursperson kan finnas med även på fritids. Under de första skolåren har ofta en speciallärare eller talpedagog arbetat med barnets språk och tal. Föräldrarna i studien var till stor del nöjda med specialundervisningen.
Något som föräldrar saknar är en lugn miljö med möjlighet till genomgångar i mindre grupp. Föräldrar efterfrågar också mer språklig träning och genomgångar av svåra ord och begrepp, att lärare arbetar mer med med förförståelse, visuellt stöd och anpassade kommunikationsformer.
Uppsatsen “En kamp! Stackars barn som inte har föräldrar med kraft och resurser” finns tillgänglig för nedladdning.
Diskussion