Stroke är den vanligaste orsaken till funktionsnedsättning hos vuxna i Sverige och i resten av världen och trots förbättringar inom prevention och akutbehandling lever uppskattningsvis över 100 000 svenskar med resttillstånd efter stroke. Effektiva rehabiliterande interventioner kan förbättra återhämtningen och minska risken för funktionshinder, vilket kan leda till bättre livskvalitet och dessutom reducera utgifter inom kommun och landsting. Detta skriver läkarna Xiaolei Hu, Per Wester och Katharina Stibrant Sunnerhagen i Läkartidningen.
Evidensbaserade metoder ska användas
I klinisk praxis har strokerehabilitering ofta baserats på tradition istället för på evidensbaserade metoder och intensitet och dos har ofta varit låg. Socialstyrelsens nya nationella strokeriktlinjer lyfter dock fram många evidensbaserade rehabiliteringsinsatser som förväntas att implementeras med hög prioritet, både i akutskedet och i rehabilitering i tidig och sen fas. Rehabilitering påbörjas omedelbart och huvudmålen under akutskedet fokuserar ofta på mobilisering, aktivering och ADL-träning, till exempel avseende grundläggande behov som att äta och dricka. Patienter med lindrig till måttlig stroke kan skrivas ut tidigt till hemmet med stöd av ett multidisciplinärt stroketeam.
Hög behandlingsdos vid afasi
Evidens för effekten av kognitiv rehabilitering är relativt begränsad med mindre övertygande resultat jämfört med motorisk rehabilitering, men det finns generellt god evidens för rehabilitering efter stroke med fokala hjärnskadelesioner och symptom som exempelvis afasi och neglekt. Afasi och dysartri har kraftigt negativt inflytande på strokepatienters vardagsliv. Intensiv språklig träning med logoped, minst fyra timmar per vecka och upp till tre timmar per dag, med start i subakut fas har visats förbättra kommunikationsförmågan. Även kommunikationspartnerträning för närstående är en högt prioriterad åtgäd i de nya strokeriktlinjerna.
Strukturerad uppföljning
Konsekvenser av hjärnskadan efter en stroke har en multidimensionell påverkan på de överlevande och deras närstående under lång tid efter insjuknandet. Det är avgörande att rehabiliteringsbehovet klargörs inom en rimlig tidsram. Strukturerad uppföljning 3-6 månader efter insjuknandet av ett multidisciplinärt team är enligt artikelförfattarna en av de mest betydelsefulla rekommendationerna i de nya riktlinjerna. Då kan man identifiera både kvarstående och eventuella nytillkomna rehabiliteringsbehov. En digital version av den så kallade Rehabkompassen är under utveckling i förhoppning om att strokepatienter ska kunna använda den på ett enkelt och tidsbesparande sätt. Artikelförfattarna föreslår också en utbildning för patienter och närstående, ibland kallad strokeskola.
Diskussion