Ett nationellt system för kunskapsbaserad vård

Regeringen.se; Svenska Logopedförbundet

Regeringen tillsatte 2018 en utredning om genomförandet av ett nationellt sammanhållet system för kunskapsbaserad vård. Detta utifrån att man såg ett behov av att förbättra förutsättningarna för att bästa möjliga kunskap ska användas i hälso- och sjukvården.

Utredningen i stora drag

Utredningen Ett nationellt sammanhållet system för kunskapsbaserad vård – ett system, många möjligheter lämnar förslag, bedömningar och rekommendationer med syfte att stärka strukturer för en god hälso- och sjukvård, bland annat att berörda myndigheter ska samarbeta mer strukturerat, att förutsättningarna för att arbeta kunskapsbaserat i regioner och kommuner stärks genom fortsatt utveckling av det statliga stödet och man föreslår en överenskommelse mellan stat, regioner och kommuner för att ge ett nationellt sammanhållet system långsiktiga förutsättningar att utvecklas.

Vad är egentligen kunskapsstyrning?

Utredningen definierar kunskapsstyrning som alla de aktiviteter som behövs på alla nivåer för att varje patientmöte ska vara grundat på bästa möjliga kunskap.

Utgångspunkter

Utredningen har haft tre grundläggande utgångspunkter:

1. Målen i hälso- och sjukvårdslagen och värdet för patienten
2. Fokus på staten, regionerna och kommunerna som aktörer
3. Uppdraget betraktas som delar av en större helhet – ett nationellt sammanhållet system för kunskapsbaserad vård.

För att ett system ska ses som sammanhållet behöver berörda aktörer verka samordnat mot gemensamma mål och ett nationellt sammanhållet system för kunskapsbaserad vård handlar alltså om hur stat, regioner och kommuner bäst kan arbeta tillsammans för att uppnå målen för hälso- och sjukvården. Det gäller att optimera helheten och inte enbart varje del för sig och utredningen menar att det finns en stor potential att minska risken för resursslöseri i hela systemet.

Från statligt håll agerar regeringen och flera myndigheter när det gäller kunskapsstyrning. Myndigheter med uppdrag som bedöms vara centrala i statens arbete med kunskapsstyrning inom hälso- och sjukvård är E-hälsomyndigheten, Folkhälsomyndigheten, Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd (Forte), Inspektionen för vård och omsorg (IVO), Läkemedelsverket, Myndigheten för delaktighet och Myndigheten för vård och omsorgsanalys. Andra myndigheter av betydelse för kunskapsstyrningen är exempelvis universitet och högskolor, universitetssjukhus samt Vetenskapsrådet.

Utredningens analys

Ett av utredningens huvuduppdrag var att analysera och lämna förslag på en funktion för en samlad uppföljning av hälso- och sjukvården inom ramen för den befintliga myndighetsstrukturen och att analysera hur en sådan funktion kan samverka med hälso- och sjukvårdens huvudmän. En sådan funktion ska dels följa regeringens reformer och satsningar på området, dels analysera var behoven av statliga insatser är som störst för att säkerställa god vård. Man har försökt se i vilken mån man kan dra nytta av befintliga strukturer och i vilken mån man behöver skapa nya.

Utmaningar och utvecklingsbehov

Utifrån dialoger med olika aktörer och expertgruppen har utredningen identifierat utmaningar och utvecklingsbehov rörande den nationella uppföljningen och analysen. Bland utmaningarna finns bland annat att det är oklart vilken uppföljning och analys som regeringen behöver som underlag för sitt agerande, att möjligheten att påvisa effekter av ett specifikt initiativ ofta är begränsad och att det är svårt att få en överblick av den uppföljning av hälso- och sjukvården som redan görs.

Det behövs ett större fokus på patientens upplevelse och patientrapporterade mått på kvalitet i vården behöver utvecklas. Det finns behov av ökad samordning och samarbete både inom staten och mellan staten och andra aktörer.

Förutsättningar att arbeta kunskapsbaserat i regioner
och kommuner

Det lokala implementerings- och förbättringsarbetet behöver stärkas i både regioner och kommuner. Kommunerna beskrivs ha särskilda utmaningar avseende grundläggande förutsättningar för kompetensförsörjning. Man betonar också vikten av samverkan mellan regioner och kommuner, inte minst i ljuset av kommunernas ökade ansvar för hälso- och sjukvård i omställningen mot en nära vård.

Vårdens professioner har inte alltid praktiska förutsättningar att ta sitt lagstadgade ansvar att tillämpa vetenskap och beprövad erfarenhet. Tillgången till vårdprogram och kunskapsunderlag är ojämlik. Vid större sjukhus har man ofta bra tillgång till databaser och prenumerationer medan det finns brister i primärvård, på mindre sjukhus och bland privata utförare. I kommuner beskrivs kunskapsunderlag som kraftigt begränsat, närmast obefintligt.

Tid för att kunna hålla sig uppdaterad är en i praktiken knapphändig resurs och tid för lärande måste alltid avsättas. I samband med revideringen av yrkeskvalifikationsdirektivet 2013 bedömde regeringen att det inte var lämpligt med en mer detaljerad reglering av krav på fortbildning samt att hälso- och sjukvårdspersonal redan har möjlighet till fortbildning i den omfattning som krävs för att kunna hålla sig à jour med utvecklingen inom sitt yrke – en bedömning som Sveriges läkarförbund menade saknade verklighetsförankring. Flera professionsföreningar delar problembilden vad gäller brist på fortbildning.

Ett nationellt sammanhållet system

Alla aktörer behöver se sig som delar av ett gemensamt system. Det behöver finnas strukturer för hur frågor och behov ska prioriteras gemensamt i systemet för att nå målen och resurser/kompetens måste användas på ett klokt sätt i systemet. Ledarskapet på alla nivåer bedöms som centralt

Centralt är också en gemensam syn på vad målbilden innebär och vad som krävs för att kunna arbeta mot den. Grunden i målbilden bör vara det som patienten värdesätter. Det är också viktigt att ha en gemensam syn på vad man lägger in i olika begrepp. Exempelvis nämner utredningen begreppet /jämlik vård/ som ofta används men som sällan definieras. Handlar det om geografisk jämlikhet, jämlikhet vad gäller kön, ålder eller socioekonomi eller behovsbaserad jämlikhet? Vad som läggs i begreppet påverkar vilka frågor och behov man arbetar med.

Utredningen betonar vikten av helhetsgrepp avseende prioriteringar av frågor utifrån målen. Prioriteringsprocesserna behöver vara transparenta, systematiska och ha sin grund i de gemensamma målen. Man kommenterar särskilt den kommunala hälso- och sjukvården, som i dagsläget inte följs upp i samma utsträckning som den regionala. Detta kan innebära att brister i kvalitet och patientsäkerhet inte blir uppmärksammade. Inte alla kunskapsstöd är utformade efter den kommunala hälso- och sjukvårdens förutsättningar. Vidare betonas vikten av ett interprofessionellt perspektiv och att alla olika professiongrupper har möjlighet till vidareutbildning och fortbildning.

Utredningen har noterat att hälsofrämjande, förebyggande och rehabiliterande insatser ofta kommer på en underordnad plats när kunskap genereras, tillämpas och följs upp, trots att det finns potentiellt stora vinster både ur individens och det samhällsekonomiska perspektivet.

Utredningens förslag

Utredningen föreslår att den statliga funktionens två huvudsakliga syften, nämligen att följa upp regeringens reformer och satsningar och att analysera var behoven av statliga insatser är som störst ansvarsmässigt delas mellan olika myndigheter eftersom de delvis kräver olika arbetssätt och förutsättningar.

Myndigheten för vård och omsorgsanalys föreslås få ansvar för att följa regeringens reformer och satsningar på hälso- och sjukvårdsområdet samt även att utveckla uppföljning och analys av statliga initiativ. Ett kansli vid Socialstyrelsen samt en myndighetsgemensam, operativ arbetsgrupp föreslås få ansar för att analysera behovet av statliga insatser Dialog med huvudmännen blir centralt.

Utredningen rekommenderar att Kunskapsstödsutredningens föreslagna lag om vårdkommittéer inte bör införas. Lagen om läkemedelskommittéer bör bibehållas och den kommunala hälso- och sjukvården bör ges möjlighet att på lämpligt sätt delta och bidra i läkemedelskommitténs arbete.

Utredningen föreslår att staten ska fortsätta stödja och utveckla sitt stöd till lokalt implementerings- och förbättringsarbete i regioner och kommuner. Mer fokus än i dag läggs på stöd till den kommunala hälso- och sjukvården och vid fördelning av riktade medel behöver staten beakta både regioners och kommuners ansvar som sjukvårdshuvudmän. Socialstyrelsens nationella vårdkompetensråd bör söka tillfredsställande lösningar avseende vårdprofessionernas praktiska förutsättningar att utföra sitt arbete i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet i syfte
att stödja ett livslångt lärande.

Utredningen menar även att regeringen bör utreda frågan om en obligatorisk skyldighet för kommunerna att ha funktionen medicinskt ansvarig för rehabilitering (MAR) på motsvarande sätt som kommunerna är skyldiga att ha en medicinskt ansvarig sjuksköterska (MAS). Det är angeläget att rehabiliterande kompetens finns i alla kommuner, inte minst i ljuset av den demografiska utvecklingen samt omställningen till en nära vård.

Vad tycker Logopedförbundet?

Svenska Logopedförbundet fick möjlighet att besvara utredningens remiss och ser positivt på förslagen om att stärka kunskapsstyrning och uppföljning men poängterar att samtliga professioner inom hälso- och sjukvård behöver finnas med i exempelvis de nationella programområdena. I utredningen beskrivs en nationell lösning för inrapportering av analysdata, vilket Logopedförbundet ser som glädjande men betonar att insamlingen av data behöver ske på ett sätt som belastar verksamheter så lite som möjligt, eftersom tillgången till administrativ personal redan är starkt begränsad.

Mer om SOU 2020:36 på regeringens hemsida

Logopedförbundets remissvar i sin helhet