Norrtelje Tidning 2024-04-30:
Malin Ejdersand, 56 år, kämpade med läsningen i skolan men det var först i 30-årsåldern som hon fick sin dyslexidiagnos. Hon hade förstås anat det sedan länge men beskriver det som en sanning hon flytt ifrån i hela sitt liv.
Bristande förståelse
Under Malins skoltid var dyslexi inte lika känt som idag och av lärare fick hon höra att hon var sen i utvecklingen och att hon skulle träna. Hon fick utstå en del mobbning och hamnade i dåligt sällskap i tonåren men klarade skolan med nöd och näppe.
Undvek svåra situationer
Malin började arbeta som barnskötare och hade alltid en rädsla inför arbetsuppgifter som innebar att skriva. Hon undvek till exempel aktivt att vara den som förde anteckningar på möten, men när en kollega till slut sa att det var Malins tur att anteckna, upptäckte chefen att något inte stod rätt till.
– Den chefen ställde mig mot väggen. Hon sa att hon tror att jag har dyslexi och gav mig material som kunde hjälpa mig. Jag slängde papperen när jag kom hem. Jag hade sådan stor rädsla att inte duga, att jag stötte ifrån mig allt som kom till mig, berättar Malin.
Diagnos i vuxen ålder
I samband med att Malins dotter gjorde en dyslexiutredning gjorde Malin slag i saken och beskriver det som en lättnad att få diagnosen. Därefter har Malin utmanat sig själv, bland annat genom att gå tillbaka till skolbänken. Ytterligare en dröm väcktes, nämligen att föreläsa om dyslexi. Den 13 maj ska Malin för första gången dela med sig av sin berättelse på ABF i Norrtälje.
Läs hela artikeln!
Malin flydde från diagnosen i decennier: “Jag var så rädd” (betalvägg)
Diskussion