Tidningen Logopeden nr 4 2021:
Svensk terminologi för att beskriva barns tal- och språkstörningar överensstämmer dåligt med internationell terminologi. Forskarna och logopederna Sofia Strömbergsson, Anna Eva Hallin och Carla Wikse Barrow som undervisar på logopedutbildningen vid Karolinska institutet problematiserar begreppet fonologisk språkstörning och vill bjuda in kåren till fortsatt diskussion.
Begreppet SSD (Speech Sound Disorders) används som ett paraplybegrepp för svårigheter där observerat tal avviker från vad som förväntas för åldern (Wikse Barrow, Körner, & Strömbergsson 2021), men ett motsvarande svenskt begrepp saknas. .
Historiskt har förklaringar till avvikelser i tal pendlat mellan att härledas till ”munnen” (artikulatoriskt utförande) och till ”huvudet” (fonologisk organisation och bearbetning). Införandet av begreppet fonologisk språkstörning innebar ett viktigt steg bort från att härleda alltför mycket av barns talsvårigheter till ”munnen”. Strömbergsson, Hallin och Wikse Barrow har dock valt att överge begreppet fonologisk språkstörning i sin undervisning:
“Vi menar att varken ”munnen” eller ”huvudet” bör antas som förklaring utan tillräckligt underlag. “
Strömbergsson, Hallin, & Wikse Barrow (2021)
Istället föreslås att systematiska talavvikelser kan beskrivas som fonologiska talavvikelsemönster, alltså att avvikelserna har fonologiska konsekvenser men utgör inte tillräcklig grund till att härleda förklaringen till talsvårigheterna till vare sig “munnen” eller “huvudet”. För att beskriva bekräftade svårigheter med fonologisk bearbetningsförmåga föreslår Strömbergsson med kollegor att termen fonologiska bearbetningssvårigheter används.
“Vi välkomnar fler synpunkter, för att ta nästa steg mot en nationellt gemensam och internationellt överförbar terminologi för området tal- och språkstörningar hos barn.”
Strömbergsson, Hallin, & Wikse Barrow (2021)
Läs hela artikeln om terminologi vid SSD i tidningen Logopeden nr 4 2021!
Diskussion