Wendy Best med kollegor genomförde en interventionsstudie med totalt 20 barn (6 – 8 år gamla) med ordfinnandesvårigheter. Barnen lottades till intervention respektive kontrollgrupp (waiting control). Behandlingen bestod av sex sessioner (genomsnittlig tid var drygt 20 minuter) under sex veckors tid, det vill säga ett upplägg som liknar sedvanlig logopedbehandling. I träningen användes ordkartor (word-webs) där barnen uppmuntrades att komma på semantiska eller fonologiska aspekter av de aktuella begreppen. I följande sessioner var målet att barnen skulle kunna ge sig själva relevanta ledtrådar för att komma på rätt ord. Övningarna var upplagda så att barnen skulle öka sin medvetenhet om ordmobiliseringsprocesser, t ex i form av vilka ledtrådar som var till mest hjälp för att hitta rätt ord.
I posttestningen, som utfördes av en forskare som inte kände till om barnen hade fått behandling eller ej och som heller inte visste något om behandlingens inriktning, visade det sig att interventionsgruppen förbättrades signifikant jämfört med kontrollgruppen när det gällde ord som hade ingått i behandlingen. Dessutom hade barnen i interventionsgruppen valt egna ord som de ville träna på och där sågs också en klar förbättring i benämningsförmåga efter behandlingen.
“On the treated experimental set the intervention group gained on average four times as many items as the waiting control group. There were also gains on personally chosen items for the intervention group. There was little change on untreated items for either group.”
Det verkade inte finnas någon direkt överföringseffekt eftersom barnen inte blev bättre på otränade ord men författarna menar att det vore intressant att se om barnen kan använda de strategier de lärt sig i behandlingen för att lära in och mobilisera andra/nya ord på sikt.
Diskussion