Avhandling om kommunikation hos döva med demens

Helsingfors universitet 2024-03-08; Region Norrbotten 2024-10-15; :

I våras disputerade sjuksköterskan Minna Rantapää, verksam vid Pajala vårdcentral, vid Helsingfors universitet, avdelningen för psykologi och logopedi. I avhandlingsarbetet har Rantapää bland annat filmat och analyserat spontana samtal mellan vårdpersonal och döva med demens.

Kommunikation hos döva med demens

Minna Rantapää har förutom en magister i vårdvetenskap även en magister i nordisk filologi och är sedan i våras filosofie doktor vid Helsingfors universitet. Hon är CODA (child of deaf adults) och har därmed finskt teckenspråk som modersmål och stor kunskap om dövkulturen. Avhandlingen handlar om hur det är att vara döv och få/ha demenssjukdom, hur döva med demens kommunicerar med framför allt familjen och med vårdpersonal och hur man kan stödja kommunikationen.

Man vet sedan tidigare att demens påverkar språk- och kommunikationsförmåga hos döva på språkspecifika sätt och att relationerna mellan den döva personen med demens, hens anhöriga och vårdpersonal påverkas. Dessutom riskerar döva personer med demens att få en korrekt diagnos i rätt tid och vårdgivare brister i kulturell kompetens när det gäller att bemöta döva patienter.

Kunskapsluckor

Det är först de senaste 20-30 åren som man har bedrivit forskning specifikt om döva med demenssjukdom och det finns ingen tillgängligt underlag kring prevalens av demens hos döva. Det finns dessutom begränsat med bedömningsmaterial som är översatt och validerat för teckenspråk. Det behövs alltså mer kunskap om de unika erfarenheter och utmaningar som döva personer med demens möter för att kunna ge bästa möjliga insatser som kan bidra till ökad livskvalitet.

Translanguaging

I Finland, liksom i Sverige har möjligheterna för döva förbättrats på senare år avseende exempelvis möjligheterna till utbildning, arbete och tillgång till teckenspråkstolkning. De möjligheterna fanns inte på samma sätt för de döva individer som deltog i Rantapääs studier. De växte upp i en tid när teckenspråk inte uppmuntrades utan oralismen var stark, det vill säga man fokuserade på att döva barn skulle lära sig tala och läsa på läpparna. De senaste decennierna har finskt teckenspråk utvecklats till ett erkänt språk som förekommer i utbildning, samhällsliv och media och äldre döva personer i Finland använder därför ofta olika sätt att kommunicera: med icke-teckenspråkiga hörande personer är det vanligt att de talar, läser på läppar, skriver etcetera, medan de ofta använder teckenspråk i kontakt med andra döva personer.

Intervjuer och observationer

I sin avhandling, som har en kvalitativ ansats, har Rantapää bland annat intervjuat åtta döttrar till döva personer med demens för att ta reda på mer om anhörigas syn på kommunikationen och hur den förändras när föräldrarna blir dementa. Anhöriga upplever att föräldrarna blir väldigt isolerade, tappar sina nätverk och dessutom inte fick lika bra information som hörande, t ex via radio eller TV. Rantapää har också undersökt interaktion mellan vårdpersonal och döva personer med demens på ett särskilt boende för målgruppen samt vårdpersonals uppfattningar om och strategier för kommunikation med döva personer med demens.

Teckenspråkskunskap en viktig nyckel!

Huvusakliga slutsatser är att döva med demens och deras anhöriga behöver kommunikativt stöd via teckenspråk av personer som dessutom har hög kunskap om demens hos döva. Rantapää rekommenderar också ökat samarbete mellan vårdpersonal på boenden, andra professionella inom hälso- och sjukvård och teckenspråkstolkar samt föreslår att insatser för att främja kommunikationen hos personer med demens ska ges av logopeder, via teckenspråk och med stöd av andra visuella kommunikationsformer.

Läs hela avhandlingen!

Rantapää, M. (2024). Supportive strategies used by family members and formal caregivers in social interaction with deaf people with dementia. Helsingin yliopisto. 

Läs också:

I